Hur kan vi veta att vi förstått något om en annan människa, eller i alla fall att vi med våra metoder har fått en tillräcklig förståelse för att göra förutsägelser om framtida beteende i olika situationer? Människors förmåga t ex att rättvisande beskriva sig själva, eller andra, är begränsad. Vår personliga historia revideras och redigeras, saker som vi upplevt kommer vi ihåg eller inte, och våra personliga narrativ, och fakta i dem, förändras över tid. Olika testmetoder påverkar i sig vilken typ av svar som framkallas, och inte. Andras skattningar säger mycket lite om personens innersta tankar, skattningar av en själv begränsas av förmågan till introspektion och öht att minnas rätt. Tester av maxprestation som t ex WISC kan begränsas av dagsform och performancetester som Rorschach är känsliga för hur mycket personen engagerar sig i uppgiften, och säger ganska lite om värderingar och attityder.
Även om många mätmetoder inom personlighetspsykologin syftar till att undersöka fasta egenskaper eller ”traits” som om dessa vore sig lika över alla situationer, visar både forskning och erfarenhet visar att sådana egentligen inte finns. Människor varierar beroende på situationer. Vi kan vara t ex reserverade bland främlingar men utåtriktade bland vänner, eller argsinta på morgonen och lättsamma på kvällen, eller glada när vi är bland andra men få ångest i vår ensamhet. Beteendet samspelar med och påverkas av miljön.
”On Methods of Knowing in Psychology” är namnet på en föreläsning av Greg Meyer från SPA i år och den finns nu på Youtube. Meyer är en av de mer framstående forskarna idag inom personlighetsbedömning och han redogör här för några av de mest avancerade och aktuella tankarna och forskningen inom vårt område och hur ska vi egentligen gå tillväga inom personlighetsbedömning för att kunna veta något om en person? Hur vet vi att vi vet tillräckligt för att besvara t ex en remissfråga?
Meyer påminner om att det inom psykologin inte finns mätmetoder med exakta skalsteg som motsvarar exakta variationer i beteenden och som går att jämföra på det sättet. (Ändå beter vi oss inom psykologin som om de gjorde det, vilket beskrivits som en slags modern psykologis tankestörning.) Det innebär bland annat att det inte är konstigt att samma begrepp – t ex ”depression” eller ”självförtroende” – inte visar något samband över olika typer av mätmetoder. Variationerna i resultat mellan metoder kan istället ses som minst lika specifika för metoden som för det fenomen som undersöks. Inget enskilt test kan fånga hela personligheten men vi kan betrakta olika test eller bedömningsmetoder i sig som olika kontexter – vart och ett en situation, en stimulus, som framkallar vissa egenskaper eller kvalitéer.
Meyer menar att vi behöver en strukturerad klassificering av metoder där vi redovisar och räknar med varje enskild metods egenskaper, möjligheter, begränsningar och brister. Den medvetenheten är en viktig del i att välja vilket eller vilka verktyg som lämpar sig för vilken frågeställning och vilket tillfälle och hur de kan kombineras för att komplettera och belysa varandra. En central poäng är alltså att skifta fokus från att försöka ringa in fasta egenskaper eller ”traits” till vilka metoder vi har att undersöka egenskaper med, möjligheter och begränsningar med varje metod och hur våra metoder i sig påverkar vilka svar vi får.
Meyer och hans kollegor föreslår en klassificering med en bred uppdelning mellan metoder som bygger på antingen människors skattningar eller människors faktiska prestationer (performance), som sedan ytterligare delas upp i antingen skattningar av personen själv (t ex femfaktortest) eller observatörer (t ex frågeformulär riktade till anhöriga). Prestationsbaserade metoder delas upp i antingen maximal prestation (t ex WAIS) eller typisk ”prestation” (t ex Rorschach).
En viktig och avgörande fördel som kliniken har över forskningen, enligt Meyer, är att medan forskningen håller de egenskaper som mäts konstanta, kan de i den kliniska praktiken förstås utifrån situation och kontext. Eller som Meyer uttrycker det – vi kan relatera data till kontexten och identifiera meningsfulla mönster som är på det stora hela osynliga i forskningen. Det är i dessa mönster vi kan finna en mer dynamisk förståelse. Även om miljön påverkar och människors beteende varierar beroende på situation, så är den variationen i sig relativt stabil.
Personlighet bör alltså snarare uttryckas i relativa termer eller i ”om … så … signum” (if … then … signatures) istället för i fasta egenskaper som ”extrovert” eller ”vänlig”. Genom att se olika typer testmetoder som olika kontexter kan vi alltså via triangulering komma närmare en mer dynamisk och rättvisande förståelse som grund för förutsägelser och rekommendationer, och därigenom slutligen bli lite bättre på att ”veta något om en person”.
Enjoy!
https://www.youtube.com/watch?v=VkVAnDgg6yA&t=2522s
