Society for Personality Assessment (SPA) riktlinjer för psykologisk personlighetsbedömning – Kanske något för oss?
Cilla Kallenberg
I oktober kom SPAs ”Personality assessment practice guidelines task force” med sitt förslag om riktlinjer för personlighetsbedömning. (Obs! Inte fastställt ännu, ett utkast som det har varit möjligt för medlemmar i SPA att kommentera.) I dokumentet som omfattar 29 sidor inkl referenser, görs en noggrann genomgång av vad som krävs för ”best practises” gällande personlighetsbedömningar, baserat på etiska ställningstaganden och aktuell forskning/evidens. De tar upp sådant som utbildning och träning, utredningsmetodik, metodval, likabehandling och mångfald, etisk praktik och utlåtandeskrivning. Kanske borde vi försöka oss på något liknande i Sverige?
I SPA (www.personality.org) som är en internationell förening med 1500 medlemmar, samlas kliniker och forskare. Föreningens syfte är metodutveckling, forskning och tillämpning inom personlighetspsykologi och diagnostik. Att skapa riktlinjer för personlighetsbedömning (personality assessment) ligger i linje med andra liknande riktlinjer som utvecklats i USA exempelvis för neuropsykologiska utredningar (Board of Directors, 2007) och forensiska utredningar (APA, 2013).
Allt som rör personlighetsutredningen tas upp i riktlinjerna: En personlighetsbedömning/ utredning görs genom att samla in data med hjälp av olika metoder som intervjuer, självskattningar, performancebaserade tester. Stabila personlighetsdrag (traits) och personlighetstillstånd (states) ”mäts” och affektivt, kognitivt och beteendemässigt fungerande undersöks, men även självbild och interpersonellt fungerande. Det betonas i riktlinjerna att det är skillnad på personlighetstestning och personlighetsutredning (assessment) eftersom det förra talar om testresultat medan det senare handlar om en process av datainsamling och integrering av data till en sammansatt och sammanhållen bild där individen beskrivs, slutsatser dras och rekommendationer lämnas. (Krishnamurthy & Meyer, 2016; Meyer et al. 2001). De betonar särskilt att den definition på en personlighetsbedömning som de utgår ifrån inte alls är samma sak som screening av symtom med hjälp av checklistor.
Personlighetsbedömning används i en mängd olika sammanhang, alltså inte enbart för att undersöka psykiatrisk problematik/diagnostik. Avsnittet som rör ”Utbildning och kompetens” är särskilt intressant eftersom de där betonar både kunskap om psykometri, om aktuella teorier och forskning men också att det handlar om livslångt lärande, att kompetens måste underhållas. Även kunskap om kulturella skillnader betonas och kunskap om intersektionalitet är viktigt både i valet av metoder och i analysdelen av en utredning. Är klienten ”lik” normgruppen? Och hur kan ev olikheter när det gäller t ex etnicitet, kön, klass etc påverka resultat? I riktlinjerna betonas att det är vårt ansvar att inte låta vårt agerande i processen påverkas av förutfattade meningar/fördomar.
När det gäller metodval betonas multi-metod vilket är grundläggande i klinisk praktik (Hopwood & Bornstein, 2014). Metodvalet ska sedan grundas på syftet, individuella drag hos testpersonen (vad passar), olika slags metoder (dvs inte enbart flera olika självskattningsskalor) och användbarhet. Metoderna som väljs ska vara individanpassade och anpassade efter frågeställning och praktiska förhållanden (tidsåtgång t ex).
Grad av motivation måste bedömas, tillsammans med en bedömning av impression management. Kanske går det att översätta till delaktighet? I vilken utsträckning ger klienten en ”sann” bild av sig själv, eller försöker ge ett ”gott intryck”? Denna bedömning kan göras med hjälp både av beteendeobservationer, testresultat mellan olika tester och andra datakällor. Psykologens uppgift är att arbeta för att skapa en trygg och tillitsfull relation, genom att vara respektfull, bekräftande, och förklara vad som ska göras och vikten av uppriktighet och ansträngning för att kunna göra en så bra bedömning som möjligt.
I en personlighetsutredning behöver vi utvärdera en mängd hypoteser och ta ställning till motsägelsefulla resultat och detta kräver klinisk expertis, kunskap om instrumenten som används och ett vetenskapligt förhållningssätt (Handler & Meyer, 1998). Resultaten ska granskas noga och balanseras mot andra data: Vad kan ha påverkat det här resultatet? och inte enbart nöja oss med den standardbeskrivning i datautskriften, eller i manualen, av vad just det här fyndet säger, vanligtvis. Syftet är att med hjälp av alla insamlade data ge en sammansatt bild av personligheten som innehåller en beskrivning av personligheten, svårigheter och problemområden, när, i vilka situationer svårigheterna visar sig vilket ska kunna vara ett underlag för de bedömningar som behöver göras och som var anledningen till utredningen. Psykiatrisk diagnostik nämns överhuvudtaget inte.
När det gäller utlåtandet så sammanfattas det i riktlinjerna i fyra punkter:
1: Beskriv klienten och vilka informationskällor som används (tester, tidigare dokument t ex)
2: Beskriv och tolka de data som framkommit
3: Integrera resultaten och diskutera dessa i relation till frågeställningen och syftet med utredningen
4: Kommunicera resultat och bedömning till de som är berörda (uppdragsgivare, klient)
Det är en ambitiös text med många referenser, jag har bara tagit med ett fåtal här, som ringar in komplexiteten i att göra personlighetsbedömningar och de krav på kompetens inom området som ”beställare” borde ha när de ”köper tjänsten”. Det borde vara angeläget för ganska många olika verksamhetsområden där psykologer behöver bedöma och utreda personlighet, göra riskbedömningar, behandlingsplanera, förstå.
Länk till de föreslagna riktlinjerna på SPA:s hemsida
Referenser:
American Psychological Association. (2013). Specialty guidelines for forensic psychology. American Psychologist, 68(1), 7–19. https://doi.org/10.1037/a0029889
Board of Directors, 2007, The Clinical Neuropsychologist, Vol 21 ”American Academy of Clinical Neuropsychology (AACN) Practise Guidelines for Neuropsychological Assessment and Consultation” https://doi.org/10.1080/13825580601025932
Handler, L., & Meyer, G. J. (1998). The importance of teaching and learning personality assessment. In L. Handler & M. J. Hilsenroth (Eds.), Teaching and learning personality assessment (pp. 3-30). Erlbaum.
Hopwood, C. J., & Bornstein, R. F (2014) Multimethod Clinical Assessment Guilford Press
Krishnamurthy & Meyer, 2016 Psychopathology Assessment In J. C. Norcross, R. R. VandenBos, & D. K. Freedheim, & R. Krishnamurthy (Eds.), APA handbook of clinical psychology: Applications and methods (pp. 103–137). American Psychological Association
Meyer, G. J., Finn, S. E., Eyde, L. D., Kay, G. G., Moreland, K. L., Dies, R. R., Eisman, E. J., Kubiszyn, T. W., & Reed, G. M. (2001). Psychological testing and psychological assessment: A review of evidence and issues. American Psychologist, 56(2), 128–165 https://doi.org/10.1037/0003-066X.56.2.128
