I artikeln argumenteras för behovet av att kombinera flera metoder i personlighetsbedömningar. Bland annat för att uppnå begreppsvaliditet när det gäller t ex depression, ångest och psykos menar den forskningen att vi bör använda fler än en metod och på så vis få själva innehållet i det vi avser att mäta, belyst från flera håll.
Vidare diskuteras inkrementell validitet hos Rorschach utifrån Mihuras Meta-analys från 2012, vilket alltså innebär att ett test adderar värde utöver de tester som redan används. Det vanliga är att addera tester som undersöker något utöver än det föregående testet, men värde kan också adderas genom att samma fenomen undersöks med en annan metod.
Eftersom performancebaserade testmetoder inte bygger på vad en personer säger om sig själva utan hur de löser en uppgift, adderar Rorschach t ex också till de aspekter som har att göra med vilja och förmåga att beskriva sig själv rättvisande, eller i linje med hur andra skulle beskriva en med faktiskt beteende Den överensstämmelsen har upprepat visat sig kunna vara ganska låg.
Rorschach används som regel inom ramen för en personlighetsbedömning med syftet att fördjupa förståelsen för en individs fungerande genom att hen i testet ställs inför en uppgift som självständigt skall tolkas, bearbetas och ges svar på. Syftet är sällan bara psykiatrisk diagnos utan en frågeställning som t ex vilken behandling om är lämplig och möjlig för just den här individen eller kanske hinder som uppstår i själva behandlingen. Dock när det gäller tankestörning har Rorschach nu en oomtvistad validitet att varför det verkligen borde användas vid misstanke om och diagnostisering av just psykotiska tillstånd.