Den största skillnaden mellan självskattningstest och performancebaserade personlighetstest, är att de senare strävar efter att få en uppfattning om drivkrafter och beslutsprocesser bakom en persons synliga beteende.
Samma beteende kan ha olika drivkrafter. Det kan vara relativt okomplicerade uttryck för lust och strävan. Det kan vara ambivalent. Det kan vara reaktivt och ett uttryck för försvar, eller en blandning.
Denna testtradition förhåller sig inte primärt till det som är gemensamt hos de flesta, utan har ifrån början haft som målsättning att förstå det specifika hos en viss individ. Det handlar om att få en bild av personens inre dynamik. Vilka olika inre processer pågår i termer av drivkrafter och mål, rädslor och hinder, i relation till eventuella brister och trauman, föreställningar, förväntningar och förhoppningar och även kognitiva förutsättningar?
Hur stabil är personligheten, hur integrerade är beteenden och typiska sätt att lösa situationer och hur håller de för ökade påfrestningar? Är personens förmågor ansträngda till det yttersta eller finns det flexibilitet och utrymme för att möta större utmaningar och snabb förändring? Skulle personens sätt att beskriva sig själv och tillvaron bekräftas av andra, eller pågår det olika typer av försvar mot att se tillvaron som den är, och så vidare beroende på frågeställning.
Testen fungerar så, att en person presenteras för uppgiften att ge svar på halvstrukturerade stimuli, med den mening och form som hen kan skapa utifrån sig själv. På så vis kommer typiska mönster att uppfatta, tolka, reagera på och hantera situationer till uttryck. Teststimuli är utprövade under lång tid och på stora grupper för att kunna relatera personens svar till andras genom normer. Graden av struktur för att bedöma svaren på ett reliabelt sätt, liksom de teoretiska grunderna för att tolka svaren valitt, har förfinats under de hundra år som testen har använts.
Det ursprungliga namnet projektiva test speglar en tidig föreställning under psykoanalysens framväxt, om att personer projicerar sitt inre på testen. Projektion av inre mer eller mindre outhärdligt material på omgivningen är ett sätt som människor kan hantera inre spänning och räknas som ett psykologiskt försvar, och är därför något som kan uppträda i ett performancebaserat testprotokoll eller inte, beroende på personlighet. Typiskt för ett svar som bygger på projektion, är hög subjektivitet och en ansträngd logik, långt ifrån de flestas uppfattning, som antyder hur den inre världen pressas på den yttre utan att det finns så mycket grund.
Namnet projektiva test får allt mer ge vika för benämningen performancebaserade personlighetstest som alltså betonar det faktum att personligheten kommer till uttryck i beteendet som svar på uppgiften, snarare än att en person skattar sitt beteende och sin personlighet.
Föreningen för psykologisk personlighetsbedömning är en förening för alla med intresse för psykodiagnostik och personlighetsbedömning med performancebaserade testmetoder. Dit räknas till exempel Rorschachtestet, Warteggs teckningstest, Adult Attachment Projective Picture System (AAP), Object Relations Technique (ORT), Defense Mechanism Test (DMT) och Thematic Apperception Test (TAT).
Utbildningar i R-PAS (Rorschach – Performance Assessment System) och CWS (Crisi Wartegg System) är specialistackrediterade grundkurser, liksom TA (Therapeutic Assessment) utvecklad av den amerikanske psykologen Stephen E Finn, där utredning och psykoterapi förenas i en process som kan kallas utredning som djuplodande korttidsterapi. TA ställer krav på kunskap om olika typer av test och utredningsinstrument, bland andra performancebaserade.
