Det har hänt något den senaste tiden bland psykologer. En tydlig önskan syns om att enas som kår runt insikten att vi tillsammans omfattar olika kompetenser och metoder för olika behov, istället för att polarisera mellan olika ”one method fits all”. Ett klokt, nyanserat och framåtriktat samtal har till exempel följt debatten i olika medier om ”Freuds sista suck”, på den tidigare så hetsigt polariserande FB-sidan för psykologer. Hårda polariseringar är vår tids gift och det är en lättnad om vi som grupp börjar kunna operera på en högre utvecklingsnivå; enligt den amerikanske utvecklings- och organisationspsykologin Robert Kegans sätt att se på det, kunna kliva ur vårt eget tänkande och sätta det i perspektiv. Kegan beskriver hur utvecklingen sker i en förutsägbar ordning. Rörelsen går från att vara sina impulser, därefter sina behov, därefter sin grupptillhörighet och därefter sin ideologi till att ha sina värderingar och åsikter och kunna ifrågasätta dem. Något vi verkligen behöver för att klara vår tids stora utmaningar.
Det verkar som vi nu håller på och mognar inom vårt unga forsknings- och kliniska fält, från steget fanatiskt hävdad grupptillhörighet och ideologi, till en ökad förståelse och accepterande av vårt fälts komplexitet och att se att det ryms många kompetenser inom området psykologi, och att vi kan respektera dem vi inte arbetar med och vara stolta över att fältet är rikt.
Rorschachmetoden är en avancerad psykologisk metod och en del av vårt fält, och erbjuds till exempel sedan flera år inom specialistutbildningen för psykologer. Metoden syftar till att få ett grepp om individens unika meningsskapande, allt ifrån kvaliteten på hur personen uppfattar information från omgivningen – svepande och summariskt eller noggrant och metodiskt – till nivån av komplexitet i personens respons, som ett uttryck för förmåga till bearbetning och syntes och hur denna påverkas av olika kvaliteter i tavlan. Vad är lätt och vad är svårt? Är det att bibehålla formella kvaliteter och därmed kontroll över tänkande och affekter? Kan en person uppfatta och tolka saker som de flesta andra, eller färgas uppfattningen av subjektiva processer som leder till att personer uppfattar något väldigt eget? Vilka anknytningsmönster aktiveras? Vilka emotioner konstrueras i relation till de affekter som väcks? Är de övervägande positiva och hoppfulla eller depressiva och destruktiva? Blir personen överväldigad av stimulerandet av traumatiska erfarenheter, eller blir tänkandet uppluckrat utan stödet av tydliga yttre strukturer?
Från att ha varit en fantastiskt populär metod under 1900-talet och i alla möjliga sammanhang, blev Rorschachmetoden under det sista decenniet hårt kritiserad främst i boken ”What’s wrong with the Rorschach?”. Den forskargrupp som drivit uppdateringen av Rorschachforskningen, den samlade evidensgrunden för metoden från slutet av 1960-talet med John Exners ”the Comprehensive System”, kom 2013 med en extremt väl granskad metaanalys av samtliga Rorschachskalor i den främsta tidskriften för psykologiska metaanalyser, Psychological Bulletin (1). Den forskning som presenterades av Joni Mihura et al, ledde också till att författarna till ”WWWTR” gav med sig och lyfte den ”bannlysning” de satt på användande av metoden. De exklusiva kraven på just Rorschachmetoden att gång på gång visa sin reliabilitet, validitet och utilitet har också resulterat i att testet idag faktiskt har fler delskalor med publicerade och stödjande meta-analyser av konstruktvaliditet än något annat psykologiskt test i världen (2).
För en tid sedan hamnade jag i en dispyt om Rorschachtestet på LinkedIn. En person som läst i alla fall grundnivån i psykologi, hade helt utan respekt för metoden postat den första tavlan i ett inlägg och uppmanat sina följare att svara på vad de tycker den ser ut som. Hen tog till slut bort inlägget då jag hävdade testsekretess och det allmänt oetiska i att bjuda in följare att de facto börja göra testet helt öppet och online. Hen menade dock att vi aldrig skulle bli överens om validiteten och att anledningen till att vi just i Sverige är fortsatt skeptiska till Rorschach, till och med jämfört med våra nordiska grannar, är att ”vi är bättre i Sverige på att läsa forskning”. Det skulle ju vara verkligen bra om vi visade oss vara det, och om alla som anser sig veta något om psykologi, uppdaterade sina kunskaper om metoden. Ni som vill bekanta er med, eller bara känna er lite stolta över att vi har en så grym metod med nu 100 år av forskning och utveckling på nacken, and counting, kan hålla extra utkik efter tillfällen det kommande året då Rorschachmetoden alltså fyller 100 år.
(1) Mihura, J. L., Meyer, G. J., Dumitrascu, N., & Bombel, G. (2013). The validity of individual Rorschach variables: Systematic reviews and meta-analyses of the comprehensive system. Psychological Bulletin, 139(3), 548–605. https://doi.org/10.1037/a0029406
(2) (2019) Why We Need a Formal Systematic Approach to Validating Psychological Tests: The Case of the Rorschach Comprehensive System, Journal of Personality Assessment, 101:4, 374-392, DOI: 10.1080/00223891.2018.1458315
